Det är inte en gång vart fjärde år, det är varje dag. Men en gång vart fjärde år träffas man för att kora en ny olympiskmästare. Nej, jag vann inte OS-guld i London. Den här gången blev det min vän Eirik från Norge som vann (igen). Jag själv hade en av de bästa platserna att se Eirik fira då jag på banan bredvid passerar mållinjen tätt efter som femma. Ska man lyssna på den kravbild som målas upp för oss kanotister är min femte plats ett misslyckande, men det är inte min åsikt.

Ena sekunden pressar vi våra kroppar till det yttersta och man tror att lungor, huvud och armar ska explodera av allt blod som forsar runt, sekunden senare är allt över, vissa firar, andra är besvikna. Tre och en halv minut har passerat och åter vet vi vem som är bäst på att paddla en mycket liten båt med hjälp av en tvåbladig paddel 1000m. År av förberedelser har nu komprimeras till några minuters prestation och korten har lagts på bordet. TV-kamerorna och sponsorerna har fått sitt, kvar sitter man i sin lilla båt och tror man ska svimma av utmattning. Vad var det som hände, är det redan över, eller är det nu det börjar?! Olympiaden är något alldeles extra. Men just då tänker jag bara på att försöka hålla mig på rätt köl i min lilla kanot fram tills dess att pulsen lämnat det tresiffriga intervallet.

Det var enligt mig den absolut bästa kanotfinalen världen hittills skådat, sju väldigt tungt meriterade kanotister på startlinjen och en 19-årig yngling som redan hunnit få bra meriter och får representera framtiden bland oss andra gamilngar. Olympiamästare, världsmästare, rekordhållare mm på startlinjen och att få vara en av dessa var en ära. Jag hade aldrig varit bättre på 1000m än jag var den dagen, men Eirik, Adam, Max och René var lite snabbare. Jag har haft bättre placeringar men aldrig presterat bättre. Att vinna os är enkelt, du behöver inte ha ett bra lopp – allt som krävs är bara att du gör ditt livs lopp. Jag tror ändå att jag gjorde mitt livs bästa 1000m lopp och kan inte annat än att varmt gratulera mina konkurrenter. Min plan inför loppet var enkel – Keep Calm and paddle my lungs out. Den planen genomfördes.

Under tiden som gått mellan olympiaden i Peking och fram till London hade jag inte lämnat en världscup, ett europamästerskap eller världsmästerskap utan individuell medalj. Under dessa fyra år som faktiskt är en olympiad (tiden mellan två os) hade jag vant mig vid att alltid kunna njuta av klämma på en liten metallbit (medalj) i fickan på bussen hem från banan. Och det var med den förhoppningen jag åkte till London. För mig hade färgen på medaljen ingen betydelse – nej, faktiskt inte – jag ville bara ha den i fickan, mellan mina fingrar, medaljen jag saknade. Fånigt, absolut – men så fungerar det i sportens värld, min vardag och jobb – medalj, helst guld annars är du rutten och värdelös (enligt vissa). Några gånger under de senaste åren som gått hade jag fått förlita mig på min favoritsträcka 500m för att hålla sviten levande och som ni alla vet saknades denna sträcka på OS-programmet för första gången sedan 1976. Och även med VM-silver på K1 1000m i bagaget från senaste VM så visste jag att det skulle bli extremt tufft. Det var jag väldigt väl medveten om. Och precis så hårt som jag trodde det skulle bli blev det ju också – föga förvånande.

Mina två sista månader innan London tillbringade jag i Ungerska Szolnok. Att jag var där för andra sommaren i rad hade flera skäl. Först och främst hade jag där träningssällskap av bästa klass med team Australien och deras coacher. Australiensarna hade hjälpt mig till VM-silver och nytt personrekord 2011 och även i mina förberedelser inför VM 2009 (dubbla VM-silver). I Ungern är vädret ”alltid” bra och jag kunde helt ostört fokusera på min uppgift och helt slappna av mellan träningspassen. Jag vet att med VM-silver 2009 och 2011 på olympiskdistans hade man i många andra sporter varit hett eftertraktat intervjuobjekt och jag tänkte att även som kanotist kunde det säkert bli en hel del media om inte annat så skulle jag få frågor av typen – Hur går det i OS nu då? Eller – Blir det medalj nu eller? Minst 5 gånger om dagen, och den diskussionen var jag inte så intresserad av dagligen. I Ungern kunde jag helt enkelt fokusera på rätt saker i bästa tänkbara miljö.

I Szolnok gick träningen bra, vi jobbade stenhårt varje dag, åt en hel del gulaschsoppa och jag försökte bland annat att förbättra mina starter. Veckan innan OS-finalen satte jag ett nytt personligt rekord vilket gjorde att jag tänkte att det här kunde bli bra. Och jag kände tydligt när vi började släppa på träningen att jag stadigt blev snabbare och snabbare. När jag blev ”bara” åtta, 6 sekunder efter vinnaren på EM-finalen i Zagreb tidigare under sommaren (6 veckor innan OS) var det många som blev oroliga och undrade vad jag höll på med. Att man kunde tänka sig att jag kom direkt från tuffaste träningen i Ungern var något bara de mest insatta förstod. Därför var det skönt att redan samma kväll efter avslutat EM-tävling flyga direkt tillbaka till Budapest, ta ett isbad och ladda för måndagens träning. Och på så slätt slippa en förväntad något modifierad ny typ av frågor – ”Det gick ingen vidare det där, blir det någon medalj nu på OS?” -Mmmm…

Att jag bara blev åtta på EM gjorde att journalisterna slutade ringa vilket passade mig perfekt. Jag hade framgångsrikt undvikit samtal från alla okända numer och journalister ända sedan min pressdag den 7 juni, för att i lugn och ro kunna koncentrera mig. Jag kan inte hjälpa att jag tänker för mycket på deras frågor och vad jag svarade och hur andra tolkar/uppfattar mitt svar. Speciellt då jag varit i kontakt med riksmedia blir jag lite nojig att mina svar ska komma ut fel. Det tar energi från mig. Att jag faktiskt vann K1 500m på EM var heller inget jag kände att jag behövde prata om. Den förväntade frågan om jag var bitter över att 500 inte längre var OS-distans kändes allt annat än konstruktiv. Att jag presterade världens 7:e bästa 500-tid på EM – sliten, var däremot desto mer tillfredsställande – snabb till halvvägs om det behövs tänkte jag. Men den diskussionen kunde jag hålla i mitt eget huvud och hade inget behov av att delge någon.

Väl i London hade jag det väldigt bra. Vi kanotister bodde alla samlade i en separat os-by nära kanot och roddbanan i Eaton. Jag kom in till byn tre dagar innan tävlingen började och vi hade en väldig tur med vädret. Under de dagar jag var i Eaton var det väldigt lite vind och mycket sol. Vi var ju förberedda på regn och vind så det var en skön överraskning. Min coach Martin var med och hjälpte mig med allt tänkbart. Varje dag tog vi bussen tillsammans genom alla säkerhetskontroller och 30-40 minuter senare var vi på banan och då var allt som vanligt. Eller ja, nästan som vanligt. Bara åtta banor, inget 500m och ovanligt mycket folk på läktaren redan klockan sju. Same same but different.

Jag såg fram emot att få tävla och att köra finalen väldigt mycket men visste samtidigt att det skulle bli mycket svårt att ta sig dit. Så under kvalet var jag nervös och jag har lärt mig under åren som gått att skillnaden mellan att ”lyckas” och att gå till final eller att bli utslagen ofta är minimal och jag visste att det kunde gå lite precis hur som helst. Förståelsen över hur jämnt och hårt det är i olympisk sommaridrott kan ibland vara förvånansvärt liten även bland ”förstå-sig-påare”. Och jag var nervös over att hamna på fel sida final-kval strecket. Det gick ändå fint att ta sig till final. Jag körde bra i min semi och behövde faktiskt inte helt tömma tanken för att gå vidare. Precis som jag trodde såg det mycket jämnt ut i alla semi-finaler och att det skulle bli en snabb tight final var ett faktum. En dags ledigt efter semin med lite lättare träning på banan och mental uppladdning för finalen.

När startskottet går för finalen går allt automatisk och jag vet inte riktigt vad som händer. Efter några nervösa sekunder guppandes runt i startgrinden släpps allt lös när grinden dyker ner i vattnet. Min plan var att gå ut hårdare än normalt för att ge mig själv chansen att känna att jag var med i medaljfighten. Tydligen hade fler samma plan och efter startfasen är alla på linje utom Adam som precis som vanligt ryckt till sig en båtlängd (hur gör han?). Vid 250m är det fortfarande extremt jämnt och jag passerar samtidigt som toppen, kring fjärde plats ungefär. Jag känner mig stark och tycker att det går precis som jag vill. Sen behöver jag ligga lite över min nivå för att hänga med förbi 500m och 750m där jag passerar båda kontrollerna som fyra. Vid läktaren eller 330m kvar hade jag tänkt försöka klämma ut allt jag hade och gå på det sista. Tyvärr fanns det inte så mycket krafter kvar men så är det ju för alla och jag trodde/hoppades att jag kanske skulle kunna bli trea i det läget. Vi var nu i business-änden av banan och jag gav allt, grävde djupt i kroppens resurs-skafferi och slutade helt att titta mig omkring. Jag känner hur Eirik drar ifrån mig på banan bredvid men jag hoppas och tror att han går bra så att jag fortfarande har chansen. När jag korsar mållinjen vet jag att jag har gjort allt, jag är nöjd. Jag ser direkt att jag är femma.

Femma på OS, K1 1000m i kanske den bästa finalen någonsin – det måste jag vara nöjd med. Sedan beskedet att 500m togs bort från OS-programmet kom 2009 sänker jag mitt personrekord från 3:30 till 3:24 och här i OS-Finalen har jag just gjort en maximal prestation, mitt bästa 1000m lopp någonsin. Och Sveriges bästa manliga K1 placering i de olympiska spelen sedan 1988 (då vi också var 5:a på både K1 500m och 1000m). Total utmattning – jag har gett mitt allt. Det är därför denna blogg-uppdatering kommer först nu exakt en månad efter målgång, även att maxpulsen och mjölksyran för länge sedan är borta har det dröjt ända tills nu innan jag kunnat skriva om OS. Jag har verkligen gett allt. Månad efter månad på stenhårda träningsläger har ackumulerats och blivit till många år sammanlagt, nästan uteslutande utomlands och med ett snitt på 275 dagar hemifrån de senaste åtta åren är det kanske inte så konstigt att jag nu är lite trött… Sedan 1998 då SOK gav mig chansen att kunna resa till det bästa träningsmotståndet världen kunnat erbjuda har jag tagit tillvara på den möjligheten och på så sätt utvecklats. Jag har verkligen gett mig själv chansen att lyckas i och med det. Så med eller utan den där medaljen i fickan på bussen hem från OS-banan i London känner jag stor tillfredställelse. Nu vet jag hur snabbt jag kan paddla en mycket liten båt 1000m, 392 perfekta höger- vänsterdrag under största tänkbara press. Men viktigast av allt är vetskapen om att jag gav mitt allt.

Vi ses på vattnet, Anders